Tor Jacobson, vinnare Tjörn Runt by COWI Classic 2018. Foto: Per-Magnus Bäckman

 

För oss två, Henrik Johnson och mig, är Tjörn Runt den där stora, mytomspunna seglingen på Västkusten som vi ofta pratat om att vi borde vara med på. Slalomsegling bland grynnorna i ”gruset”, kalabaliken i Kyrkesund när vattnet tar slut och så vidare.

För att kunna genomföra racet så bra som möjligt valde vi att segla banan redan på fredagen. Dagen bjöd på ungefärligen samma vindriktningar som förväntades till lördagen och blev en högst privat seglingsfest genom en sanslöst vacker och solglittrande skärgård. Det kändes som om resan från Stockholm med båten på trailer redan hade betalat sig. Men träningsvarvet vara ovärderlig tillsammans med Henriks torrsegling med hjälp av sjökort, plotter och alla Tjörn Runt-strategier han dammsög nätet på. Vår båt La Lupa, en RS Elite, fick även sin redan väldigt släta botten terapislipad ett par varv till. Vi var nog så färdiga vi kunde bli.

Lugn i båten

La Lupa var en av de minsta och långsammaste båtarna i vår startgrupp så för oss betyder en start med fri vind mer än att vara i den gynnade ändan. Vi hade 40 meter kvar till linjen när starten gick, men det hade nästan alla andra också, så vi förlorade inget mot båtarna i klassen på att vara konservativa.

Den rena starten gjorde inledningen enkel, vi kunde välja spår och segla på i egen regi. Men vid bron minskade antalet lediga spår i snabb takt och det blev en lite krampartad segling för oss på vänster sida i jakten på fri vind. Vi bestämmer oss för att gå på utsidan av Brattön helt enkelt för att de flesta verkade göra tvärtom.

Äntligen infann sig ett lugn i båten och vi började få ihop seglingen igen, hittade växlarna och trimmet. Efter Brattön följde vi vår strategi att hålla oss nära Tjörn och minimera motström. Ganska snart hann vi ifatt Emil Sandberg, i hans Omega 30, och det kändes som ett kvitto på att vi låg bra i banan. Där och då kändes det att kryssen höll på att få den struktur vi önskade oss; vi gjorde rätt saker och det betalade sig.

Kryssen hade tagit på krafterna

När vi närmade oss rundningen vid Tjörnekalv upphörde flytet. Den långa kryssen hade tagit på krafterna och med ökande vind var det svårt att balansera båten, så vi tappade mot kringliggande båtar. Efter Stora Dyrön kom vi ut i dyningen och båten kändes plötsligt några storlekar mindre. Men samtidigt blev vinden stadigare och vi kom igång igen. Vi fortsatte på bidevind ett hundratal meter över ”märket” innan vi äntligen kunde falla av norrut på halvvind och pusta ut en smula. Farten ökade påtagligt och resan genom ”gruset” kunde börja. Och vilken resa det skulle visa sig bli.

Galen glädje och vattenfylld båt

Vid passagen dagen innan hade vi bestämt att om trafiken blev tät skulle vi avstå ”Djävulshålet”, omvägen är trots allt inte enorm. Men nu kunde vi passera all bråte i närmast eget majestät och gå kortast möjliga väg. Efter Flatholmen blev det teoretiskt möjligt att sätta spinnaker. Ingen båt framför hade gjort det, men vi valde att göra det.

Sättningen gick bra och båten satte fart, en massa fart. Vi fick den fulla kraften i seglen, lyftes uppåt och framåt och skrek rätt ut i galen glädje. Snittfarten mellan Flatholmen och Kyrkesund blev 11 knop enligt GPS-trackern. Besättningarna i passerande båtar gladdes med oss och vi fick många tummar-upp.

Kyrkesund närmade sig och vi var förväntansfulla eftersom publiksegling inte direkt är vardagsmat i vår sport. Mottagandet var överväldigande. Givet väder och vind så var tillströmningen av publik formidabel med applåder och många glada tillrop från bryggor och klippor. Nästan så att vi blev litet generade över uppmärksamheten, kontrasten mot den vilda spinnakerseglingen blev så markant.

Resan norrut gick vidare och dagens första riktiga prövning dök upp. Innan Vannholmen låg en större båt som seglade för babords hals. Vi hade ingen lust att gippa, för att strax därpå gippa igen, och vi hade ju rätt till väg. Men så seglade vi rätt in i deras ansenliga aktervåg och i ett par snabba huj var vår båt halvt fylld med vatten och kändes allt annat än stabil och manöverduglig. På något sätt lyckas vi krångla oss förbi dem, alltjämt seglandes för babords hals. Vi fick fram en hink och började ösa, självlänsarna började funka när farten ökade och ganska snart trummade vi vidare mot Stigfjorden. Det var nära ögat, litet mer vatten i båten och resan hade slutat där och då. Men vi är nöjda med att vi prioriterade rätt och löste situationen.

Omtumlade efter segerbeskedet

Stigfjorden gav en makalös segling med hög snittfart, 5,7 distansminuter på ungefär 34 minuter. Genom att falla i byarna och ta höjd när det la sig, kunde vi vägvinnande ta oss fram utan dramatiska manövrar. Vår spinnakerföring var medvetet konservativ med bommen långt fram. Hela vägen in i mål höll vi farten uppe och så plötsligt var det hela över. Litet snopet, som alltid när anspänningen släpper, vi hade gärna fortsatt segla spinnaker ett tag till. Vi konstaterade att det förmodligen inte hade gått så illa totalt sett och att det säkert skulle kunna tänkas bli något pris i klassen.

Tilläggningen i hamnen blev en märklig upplevelse. Just i det kritiska skedet, en 20-25 meter kvar att segla, får vi veta att vi har vunnit. Det blir litet för omtumlande att ta in beskedet och manövern misslyckas. Vi studsar, via ett antal förtöjningspålar och med hjälp av tillskyndande seglare, in mot kranen och där får vi äntligen ner seglet och kan lyfta upp båten på trailern. Ungefär då tar våra krafter slut och vi bestämmer oss för att rigga av och packa ihop båten en annan dag. Det var tid att smälta intryck och att ladda för prisutdelningen.

Seglingen runt Tjörn blev över all förväntan och till ett minne som svårligen bleknar är förstås uppenbart. Men det var inte vinsten i sig som gjorde skillnaden den där dagen. Det var utmaningarna att ta sig runt och att prövas av krafterna. Och den känslan delar vi nog med alla som var med i Tjörn Runt 2018.

Tor Jacobson och Henrik Johnsson
RS Elite, SWE 42
La Lupa